Den här frågan har väckts tidigare både i Älvkarleby kommun och i andra kommuner det framstår som störande att: Kräva hårda besparingar i de flesta typer av kommunal verksamhet men undanta de politiska utbetalningarna. Flera kommuner i landet har som en symbolisk gest sänkt sina politikerarvoden.

De som inte gjort det – alltså bl.a. Älvkarleby kommun – har menat att det rör sig om ”småpengar”.
Hur är det då med den saken kan man fråga sig? Vem eller vilka har anledning att inte vilja diskutera dessa frågor?

Helt klart är det de olika nämndernas ordförande. I Älvkarleby innehas dessa av socialdemokrater.

 De har nämligen en ”grundlön” baserad på procent av en riksdagsmanna lön. Dessutom får de ersättning för förlorad arbetsförtjänst samt mötesarvode när de ägnar sig åt sitt politiska uppdrag.

Högsta ”grundlönen” utbetalas till ordföranden i de största nämnderna och Kommunstyrelsens ordförande. Socialnämnden och Barn och Utbildningsnämnden . De båda ordförandena kan där kvittera ut runt 140,000 kronor var per år. Sedan följer en fallande skala för övriga nämndernas ordförande.
Tillsammans blir dessa ”grundlöner” betydande belopp. Inte minst då kommunen i detta fall måste betala ut sociala kostnader med 60 % på pengarna.
Den här ersättningen är inte på något sätt reglerat i lag eller kan betraktas som praxis för landets 290 kommuner.
Den infördes under ekonomiskt gynnsamma tider i den svenska ekonomin, men bör enligt Kommunens väl inte tillämpas i dag.
Den är orättvis då övriga politiker i de olika nämnderna får ”nöja” sig med ev. förlorad arbetsförtjänst och ett mötesarvode (timersättning) för sitt politiska arbete.

Skulle ”grundlöne-systemet” tas bort handlar det om en besparing för kommunen på i runda tal en miljon kronor om året.
Skulle de andra typerna av ekonomisk ersättning minskas med 10 % blir summan många tusenlappar högre. Så visst går det att spara. Frågan är bara vilka som vill visa solidaritet och vilka som förlorar mest i sin plånbok vid en besparing?